Olika orsaker till ändtarmsbesvär

Besvär ifrån ändtarmen kan ha många olika orsaker och det är inte alltid enkelt att på förhand veta anledningen då symptomen kan vara likartade.

Bland de vanligaste orsakerna återfinns:

- sprickor i slemhinnan/huden 
- varbölder  
- små infekterade gångar under huden
- hemorrojder 
- hudflikar och polyper

Analfissur

En analfissur är en spricka i huden i ändtarmsöppningen. Tillståndet ger ofta mindre ljusröda blödningar och kraftig smärta vid tarmtömning vilket i sin tur kan leda till en ond cirkel eftersom det kan orsaka/underhålla förstoppning. Det är inte ovanligt att det bildas fukt och att det kliar runt ändtarmsöppningen. Vid fissurer som har funnits länge kan man ibland märka en liten svulst av hud där fissuren slutar, denna kan ibland utveckla sig till en större hudflik som kan upplevas som störande.

Det är en relativt vanlig åkomma och förekommer framför allt hos personer mellan 30–50 år. Män och kvinnor får analfissurer i samma omfattning. Det kan också förekomma hos barn, särskilt efter en period med förstoppning. Kronisk fissur (när tillståndet har varat i flera veckor) med ihållande ömhet och smärtor är vanligast hos vuxna.

Orsak

Den bakomliggande orsaken till en analfissur är ofta att hård avföring skadar slemhinnan vid tarmtömning (till exempel efter att man har druckit för lite eller varit förstoppad). Andra vanliga orsaker är irritation från diarré, kirurgi, mottagande av analsex eller att sprickan har uppkommit efter att man fört in föremål i ändtarmsöppningen. Andra, mer ovanliga orsaker, är inflammatorisk tarmsjukdom, analcancer, tuberkulos, HIV, syfilis, herpes och leukemi. De ska framför allt misstänkas då man samtidigt upplever andra specifika symtom, om sprickan befinner sig på en ovanlig plats och/eller när sprickan inte läks som förväntad. Anledningen till att sprickan inte läker som den ska är ofta att slutmuskeln drar ihop sig på grund av smärtan. Blodflödet till såret minskar då vilket gör att det blir svårt för huden att läka. 

Diagnos

Diagnosen är ofta lätt att ställa på grund av de typiska symtomen. För att bekräfta diagnosen görs en bedömning av området runt ändtarmsöppningen. Ofta sprids ändtarmsöppningen med undersökarens fingrar något för att se bättre. För att utesluta att andra sjukdomar kan ligga bakom behöver även en bedömning av ändtarmen längre in göras med till exempel prokto-/ rektoskopi. Man tittar då in ungefär 5–20 cm i ändtarmen men en tunn stav. Beroende på hur smärtsamt tillståndet är vid undersökningen görs detta vid det första besöket eller när det smärtsamma tillståndet förbättrats något, eftersom det kan vara (mycket) smärtsamt. I undantagsfall behöver undersökningen göras i narkos, det vill säga på en operationssal då man sover.

Behandling

Ytliga fissurer med kort duration behandlas med anpassad kost/behandling av förstoppning, hygien efter tarmtömning och användning av fuktighetskräm med eller utan smärtstillande läkemedel i. Sådana salvor kan köpas receptfritt på apoteket men finns också på recept. 

Om detta inte hjälper eller vid fissurer som är djupare kan man behöva receptbelagda läkemedel som innehåller ämnen som gör att slutmuskeln slutar krampa och slappnar av. På det sättet ökar man genomblödningen till området och därmed förbättras kroppens förmåga att läka såret. Vid kroniska fissurer som inte läker, trots långvarig konservativ behandling, kan tillståndet behöva behandlas kirurgiskt. Sådan behandling är ovanlig och ska inte genomföras i första hand eftersom det finns en risk för permanenta skador på slutmuskeln. 

Egenbehandling

Det finns flera saker som man själv kan göra för att behandla en analfissur:

  • Förstoppning kan behandlas och förebyggas genom att tillföra mer fibrer via kosten och dricka tillräckligt med vätska och se till att få tillräckligt med motion under dagarna. Man bör också undvika att vänta med att gå på toaletten och försöka att inte krysta. Ibland behövs läkemedel för att avföringen ska bli mjuk. 
     
  • Det finns såväl receptfria som receptbelagda preparat (se nedan). 
     
  • Torr hud runt ändtarmsöppningen kan behandlas med fuktighetskräm eller -salva.
     
  • Man har sett att varma sittbad, där ändtarmsöppningen ligger i vatten som har kroppstemperatur, i minst 15 minuter tre till fyra gånger per dag kan göra slutmuskeln mindre spänd. Det ger ofta smärtlindring men i övrigt finns inte särskilt mycket vetenskapliga belägg för att detta gör att såret läker snabbare.
     
  • Lokalbedövande salva kan smörjas på vid intensiva smärtor, till exempel före varje tarmtömning. Detta kan lindra men har ingen läkande effekt. Det finns såväl receptfria som receptbelagda preparat som innehåller lidokain eller cinkokain.

Läkemedelsbehandling

Vid läkemedelsbehandling används olika mediciner:

  • Bulkmedel/Avföringsmjukgörande kan behövas vid tendens till hård avföring eller förstoppning om ändrade kostvanor inte hjälper. Exempel är läkemedel med laktulos (flytande) eller makrogol eller inolaxol (pulver/granulat som ska blandas i vatten).
     
  • Salvor som gör att slutmuskeln slappnar av kan innehålla glyceryltrinitrat eller diltiazem. De smörjs på slutmuskeln två till tre gånger dagligen i sex till åtta veckor. Besvärande huvudvärk kan vara en biverkning vid användning av glyceryltrinitrat. Det kan förbättras med tiden och kan förebyggas genom att ta paracetamol ungefär en halvtimme innan salvan appliceras. 
     
  • Injektion av botulinumtoxin är ett andrahands alternativ när ovanstående behandling är otillräcklig. Ämnet gör att slutmuskeln slappnar av vilket leder till att det läker snabbare. Behandlingen har dock en del biverkningar i form av inkontinens för gaser men detta är ett övergående tillstånd som förbättras så fort medicinen slutar verka.

Kirurgisk behandling

Vid uttalade eller långvariga besvär som inte går över med egenbehandling och läkemedelsbehandling kan tillståndet behandlas kirurgiskt. Resultaten är mycket goda och över 90 % av alla blir helt bra. Biverkningar av ingreppet i form av inkontinens uppkommer i cirka en av tjugo av fall och gäller främst problem med att hålla gas i ändtarmen.

Prognos

Vanligen läker en akut fissur ut på några veckor, men hos vissa är fissuren kvar länge. I så fall behövs intensivare behandling och i sällsynta fall kirurgi. 

Analabscess och analfistel

En abscess är en böld, det vill säga en ansamling av var i vävnaden. En analabscess är således en böld under huden eller i körtlar runt analöppningen. Den kan visa sig som en röd, varm och mycket öm svullnad som gör det svårt att sitta och gå normalt. Ibland tilltar smärtorna när man nyser, och det gör ofta ont att ha avföring. Feber och nedsatt allmäntillstånd förekommer, men många personer med analabscesser mår för övrigt bra.

En analfistel är en smal gång som har bildats mellan den inre delen av analkanalen och huden runt analöppningen. Om gången är öppen bara i den ena änden kallas den en sinus (analsinus). Fistlar går ofta genom analöppningens slutmuskler. Från en analfistel rinner det ofta vätska, och detta kan vara mycket besvärande eftersom man inte kan kontrollera flödet. Dessutom kan det uppstå ömhet och sveda i huden runt fistelöppningen.

Abscesser vid analöppningen är ganska vanliga. Analabscess och analfistel kan existera oberoende av varandra, men ofta är en analfistel är följd av en analabscess.

Orsak

En analabscess beror på en infektion med bakterier som börjar i analkanalens små körtlar. Orsaken till analfistel kan vara en tidigare abscess. Varet (pus) i den inflammerade abscessen söker sig mot huden eller tarmen för att kunna tömma sig. Fistlar kan bli ingångsport för senare infektioner.

Diagnos

Anamnesen (sjukdomshistorien) och fynd av en böld eller en fistelöppning som det kommer fukt ur, leder fram till diagnosen. Före en eventuell operation är det viktigt för kirurgen att kartlägga fistelns väg och djup. Det kan man göra på operation genom att föra in en sond genom öppningen i huden. Ett annat sätt att kartlägga fisteln är genom en ultraljudsundersökning i analkanalen eller genom en magnetkameraundersökning. Man kan också spruta in kontrastvätska (färg) i fistelgången för att se förloppet. 

Med hjälp av anoskopi, som innebär att man för in en stav i ändtarmen, går det i vissa fall att lokalisera fistelns inre öppning.

Behandling

Målet med behandlingen av en abscess är att öppna och tömma den så fullständigt som möjligt. Det är viktigt att inte vänta för länge med behandlingen eftersom risken för att få komplikationer i form av en kvarstående fistel eller mycket utbredda fistlar ökar om man väntar.

Behandlingen går ut på att tömma abscessen genom att öppna huden så att varet kan komma ut. Öppningen måste vara så stor att abscessen kan tömmas helt. Det är viktigt att såret läks korrekt vilket betyder att såret ska läka inifrån. Suturer används inte i vanliga fall, eftersom man då kan skapa ett nytt hålrum som kan kan bli infekterat. De flesta sår stänger sig själva. Antibiotika har nästan aldrig någon roll i behandlingen av analabscess. 

Målet med behandlingen av en analfistel är att ta bort fisteln med så liten skada på ändtarmens slutmuskler som möjligt. Behandlingen ska ge symtomlindring, undvika att påverka tarmtömningen och förhindra nya infektioner. Om fistlar påvisas görs försök att dränera även dessa. Det går att använda olika tekniker. I undantagsfall händer det att sådana ingrepp är så komplicerade att man måste anlägga en temporär stomi och låta tarmen tömma sig genom den (sigmoideostomi). Därmed får ändtarmen avlastning och fistlar/abscesser får bättre förutsättningar att läka. 

Nya behandlingsmetoder undersöks, som till exempel att spruta in fettvävnad från personens egna kropp. Det har hittills haft goda resultat och metoden kan komma att erbjudas i framtiden.

Prognos

Cirka hälften av alla patienter med en analabscess utvecklar en fistel. Vissa läker snabbt och enkelt och andra behöver flera ingrepp för att läka. 

Analabscesser och analfistlar är inte några farliga tillstånd men kan leda till stort obehag. Det kan påverka livskvaliteten, särskilt om det har uppstått vätskande fistlar. 

Hemorrojder

Hemorrojder är utbuktningar som uppstår i de så kallade analkuddarna i nedre delen av ändtarmen. Tillståndet kan vara smärtsamt och obehagligt, men är ofarligt. Besvärliga hemorrojder är mycket vanliga och förekommer hos ungefär en tredjedel av befolkningen. Typiska symtom är blödning, obehag och synlig utbuktning i ändtarmsöppningen.

Blödningarna kommer ofta i samband med avföring. Blod kan droppa ned i toalettskålen, man kan ibland uppleva att det sprutar. Utbuktningen kan bestå av kännbara kulor i ändtarmen som kan försvinna in av sig själva efter tarmtömning eller går att peta tillbaka. Andra gånger sitter hemorrojderna på insidan av tarmöppningen och går inte att känna.

Det finns fyra olika typer av hemorrojder:

  • Grad 1: blöder bara, buktar inte ut och är inte synliga.
  • Grad 2: buktar ut vid krystning men glider tillbaka av sig själv.
  • Grad 3: buktar ut konstant och måste puttas in.
  • Grad 4: buktar ut och går inte att putta in (sällsynt).

Orsak

Varför hemorrojder uppstår är ofta oklart, men ett ökat tryck i venerna, det vill säga blodkärlen som transporterar blodet tillbaka till hjärtat, kan ge hemorrojder. Bindväven som håller analkuddarna på plats kan förslappas, vilket gör att utbuktningar bildas.

Utlösande orsaker till hemorrojder kan vara förstoppning, graviditet eller kraftig diarré. Tungt kroppsarbete och långvarigt stående kan också öka trycket på venerna i ändtarmen och vara en bidragande orsak.

Diagnos

Om hemorrojderna blöder, även om det bara är lite, ska man kontakta sjukvården då det finns andra anledningar till att man kan blöda ifrån ändtarmen. Det gäller också om man har kraftiga smärtor, klåda som inte går över eller har problem med att avföring eller slem som läcker ut.

Läkaren kommer då att göra olika undersökningar av ändtarmen, både genom att titta och känna efter. Dessutom tittar läkaren in i ändtarmen via ett rör, så kallad proktorektoskopi. Läkaren kan på detta sätt få bättre översikt över hemorrojderna och kan utesluta andra eventuella sjukdomar i ändtarmen och i nedre delen av tjocktarmen.

Behandling

När diagnosen är fastställd syftar behandlingen till att lindra symtomen. Mildare problem med hemorrojder kan man i regel behandla själv. Oftast är den viktigaste behandlingen den man kan göra själv:

  • Undvik förstoppning genom regelbunden motion, rikligt intag av vätska och fiberrik kost.
  • Det är bra att försöka ha regelbundna avföringsvanor.
  • Motion är viktigt för att hålla tarmen igång.
  • Man kan själv pröva att putta in hemorrojderna på plats. Det ska inte göra ont. Man kan använda:
    • Toalettpapper
    • Handskar
    • Kompress med rikligt med vaselin

Lokalbehandling

Läkaren kan också rekommendera läkemedel, som antingen köps receptfritt eller skrivs ut på recept.

Det finns olika typer av salvor som:

  • Får blodkärlen att dra ihop sig.
  • Dämpar inflammation.
  • Lindrar obehaget.
  • Minskar klådan.

Salvan smörjs på 2–3 gånger dagligen i 1–2 veckor.

En annan variant är läkemedel i form av stolpiller. De är ofta mindre effektiva eftersom de snabbt försvinner in i ändtarmen och förbi det område där de ska verka.

Kirurgisk behandling

Om hemorrojderna orsakar smärta eller blöder mycket, kan det bli aktuellt att göra en operation. Det finns flera olika metoder, beroende på vilken typ av hemorrojder det rör sig om.

Gummibandsmetoden. En vanlig metod för att ta bort mindre och mellanstora hemorrojder är att sätta ett gummiband runt hemorrojdens "hals". Därmed stoppas blodförsörjningen till hemorrojden och den kommer att skrumpna ihop och ramla av.

Injektionsbehandling. Ett ämne sprutas in vid hemorrojderna, som får blodkärlen som försörjer dem att täppas igen. Även detta får hemorrojden att skrumpna ihop och falla av.

Öppen operation. Större och plågsamma hemorrojder tas bort vid en operation. Man blir sövd eller får ryggbedövning inför ingreppet, då en kirurg skär bort hemorrojderna.

Prognos

Hemorrojder är till största del ofarliga, men tillståndet kan vara kroniskt och återkommande. Även om man har obetydliga besvär under långa perioder, finns det en kvarstående svaghet i ändtarmen som gör att hemorrojderna kan dyka upp igen om ändtarmsöppningen utsätts för ökat tryck.

Det finns en liten risk att slemhinnan i ändtarmen/ändtarmsöppningen ''vrängs ut'', till exempel i samband med toalettbesök. Då är det fråga om ändtarmsframfall. Hos enstaka patienter blir detta så problematiskt att operation krävs.

 

Anala hudflikar/yttre hemorrojder

Är hudveck kring analöppningen som ibland är kombinerade med hemorrojder. Operationen innebär att man skär bort hudflikarna i lokalbedövning. Såren som kan vara centimeterstora lämnas öppna för självläkning för att undvika infektion. Läkning sker mellan 2-6 veckor.

Anala polyper

Är små utväxter utanför, i analkanalen eller uppe i ändtarmsslemhinnan. De kan vara resttillstånd efter tidigare hemorrojder eller utgöras av godartade slemhinneutväxter. Vid operation bränner eller skär man bort förändringen. Läkning sker oftast inom 1 vecka.

WEB 2048_DSC_2104_scaled_LIGHTBOX.jpg

Kontakta oss





 




Välkommen att ringa eller kontakta oss via 1177.se
Telefonnummer: 08- 400 140 30